Fasa ut ränteavdraget! Tänk långsiktigt – det gynnar oss alla!

Carl B Hamilton kom den 5 januari med förslaget att på sikt sänka ränteavdraget och kapitalinkomstskatten ner till 20 procent – från dagens 30 procent. Han fick snabbt mothugg från många håll och givetvis från andra politiska partier.

House of Cards (CNBC)

Låt mig fokusera på ränteavdraget. Jag ska förklara varför politikerna och många svenskar tänker med hjärtat och inte med hjärnan när de motsätter sig minsta lilla sänkning av ränteavdraget. Givetvis handlar det även om okunskap och brist på långsiktigt tänkande.

Först och främst

Jag är av den uppfattningen att ränteavdraget ska fasas ut. Oavsett om vi har en bostadsbubbla eller ej. Sänk avdraget med 5 – 10 procentenheter över 3 till 6 år. Använd sedan pengarna för att reducera vår statsskuld, sänka inkomstskatter, kapitalskatter eller liknande. Det kommer skapa riktigt tillväxt och privata och produktiva jobb – precis det Sverige behöver. Vi förbättrar dessutom ekonomins funktionssätt, reducerar risk i bolånemarknaden, stärker privatpersoners balansräkningar – speciellt för låg- och medelinkomsttagare (”de fattiga”) – gör det mer lönsamt att spara och reducerar systemrisker för Sverige AB.

Använd sunt förnuft

Ränteavdraget har ingenting med ekonomiskt sunt förnuft att göra och borde inte ha funnits där från första början. Det ger goda incitament för befolkningen – främst ”de fattiga” – att belåna sig i större utsträckning. Den extra mellanskillnaden tenderar i stor utsträckning att gå till konsumtion och inte till ökat sparande eller till avbetalningar på lån. Att ge incitament till dumdristig belåning och konsumtion är ingenting politiker ska uppmuntra till – för det är precis vad de gör, men i en dold och vacker förpackning som ger kortsiktiga politiska poäng.

Dessutom missgynnar ränteavdraget sparande, investeringar och i förlängningen produktivitetsförbättringar och jobbskapande eftersom det relativt sett blir mindre lönsamt att spara pengar. För det är surt fördärvande och sparade pengar som i grunden skapar ekonomisk tillväxt och bättre välfärd – inte artificiellt subventionerade bostadslån.

Bostadsbubbla eller ej?

Diskussion går också hett om vi har en bostads som närmar sig punktering. Jag kan bara konstatera att vi har en husbubbla! Frågan är bara hur stor den är och om den kommer att spricka. Hus- och bostadsrättspriser har stigit snabbare än de disponibla inkomsterna under en lång till. Det är under sådana tider som husbubblor skapas. Mellanskillnaden som skapas blir skuld, en skuld som ackumuleras och växer över tid. Till slut spricker bubblan eller i bästa blir det pyspunka – priserna justeras mot sitt fundamentala värde.

Låt vara att vi har andra mer eller mindre viktiga faktorer som främst på kort- och medellångsikt påverkar priserna; så som tillgång och efterfrågan, ränteläge, subventionerade bolån, spekulation och liknande. På lång sikt är det dock löneläget i landet som är den viktigaste faktorn. Ytterligare en viktig faktor som många bortser ifrån är att efterfrågan och lönerna kan smälta ihop, men skulderna finns lik förbannat kvar. Ett land kan på papparet se mycket rikt ut, men om den rikedomen till stora delar består av pappersrikedom, så kan rikedomen snabbt brinna upp.

Kan priserna fortsätta upp? Och lite statistik

Priserna kan fortsätta upp, de kan gå upp rejält. Det är precis vad priserna gör under en bubbla, de lämnar den fundamentala verkligheten och ingen vet när uppgången är över. Desto större uppgång, desto större baksmälla. För mig är inte det viktigaste att veta när korrektionen eller kraschen kommer – det vet ingen ändå. Det viktiga är att förstå att potentialen i förhållande till risken är mycket dålig. Pengarna gör mycket bättre nytta någon annanstans.

Om vi då går över till lite statistik; svenska hushålls skuldsättning i procent av den disponibla inkomsten är idag ungefär 170 procent och rör sig snabbt mot 200 procent. Disponibel inkomst är inkomst efter skatt och efter transfereringar (t ex. barnbidrag). Denna siffra säger inte så mycket vid en första anblick, men 1990 var förhållandet 118,8 procent och då hade vi en bubbla. Detta är inget bevis för en bubbla, men hade vi en bubbla 1990, så kan vi definitivt ha det nu.

Jag nämnde tidigare att huspriserna ökar snabbare än inkomsterna hos svenska hushåll. Mellanskillnaden blir skuld och det är bland annat därför ovanstående skuld/inkomst-förhållande stiger. Under november ökade de monetära finansinstitutens (banker) utlåning till hushållen med 8,4 procent jämfört med samma månad föregående år. En mycket osund utveckling, som verkligen bör dämpas.

Vill ni gräva ner er mer i statistiken så är SCB, Riksbanken och Bostadskreditnämnden (BKN) utmärkta källor.

Katalysator för bostadskrasch?

När en bubbla spricker så är det alltid någonting som får bägaren att rinna över. En specifik händelse – en katalysator. Det kan vara en utomstående händelse som egentligen inte har någonting med övervärderade huspriser att göra. Frågan är vad? Jag tror att de i nuläget mest troliga katalysatorerna är en förnyad recession i USA och Europa och/eller en ny statsfinansiell kris eller varför inte en valutakris. En kombination av alla tre är också möjlig. Detta skulle få mycket negativa effekter för Sverige och för svensk bostadspriser. Jag ska inte fördjupa diskussionen om möjliga katalysatorer mer idag, utan lämnar den diskussion så länge. Men vad tror ni?   

Åter till ränteavdraget

De fattiga och medelklassen,
 om vi inte gör någonting?

Det är många som hävdar att du straffar de fattiga och gynnar de rika genom att sänka ränteavdraget. Vice förbundsdirektörer för Villaägarnas riksförbund, Joacim Olsson, säger att ”man straffar fattiga för att gynna rika” och att ”de stora förlorarna skulle vara de högt belånade barnfamiljerna i storstadsregionerna”.

Detta stämmer, men endast på kort sikt, vilket innebär att Olsson pratar politik och inte ekonomi. I själva verket sätter Olsson fingret på problemet. De högt belånade barnfamiljerna är de första att hamna under vatten om huspriserna går ner och eftersom många barnfamiljer hamnar under vatten redan vid en prisnedgång på 10 -15 procent är läget allvarligt. För priserna kan mycket väl gå ner mer än så. Och för att dämpa denna osunt höga belåning måste du ge barnfamiljen ett incitament att inte belåna sig till taknocken, och detta incitament måste innebära en högre kortsiktig kostnad.

För Olsson låter det nästan som att de rika bör betala för den fattiga barnfamiljen. Bara för att de rika har slitet hårt för att spara pengar och skapa jobb åt den högt belånade barnfamiljen. Sluta praktisera kortsiktig ekonomisk politik Joacim Olsson - det gynnar ingen av oss långsiktigt.

Om inte ännu mer pinsamt blir det när Niklas Knight, VD för Sveriges Bostadsrättscentrum öppnar munnen: ”Med förslaget skulle man rucka på de ekonomiska grundförutsättningar(na) för bostadsrättsinnehavare”. Oj oj oj! Har det gått så långt att subventionerade lån i Sverige har blivit en grundförutsättning för svenska bostadsrättsinnehavare. Det låter precis som den bubbla vi nyss upplevde i bland annat USA!? Personligen tror och hoppas jag att det inte har gått så långt, men det är i praktiken vad herr Knight säger.

Varför inte amorteringskrav?

Amorteringskrav är i sig ingen dum idé, men en utfasning av ränteavdraget är en så mycket bättre idé, av följande anledningar:

•   En urfasning av ränteavdraget träffar med högsta precision de hushåll som kommer drabbas hårdast om bostadsbubblan spricker, vilket är hushållen med minst marginaler, de hushåll som bör uppmuntras att ta mindre belåning.

•   Ränteavdraget innebär ett försämrat funktionsätt för ekonomin. Gynnar belåning och missgynnar sparande – enligt tidigare resonemang. Dessutom införs en regulatorisk och administrativ börda på t ex. Skatteverket. Helt i onödan.

•   Om ränteavdraget förbättrar ekonomis funktionssätt, så gör amorteringskravet motsatsen. Kravet läger en regulatorisk börda på bankerna och behandlar alla kunder med hög belåning lika. Detta är definitivt är onödig så länge som inte ränteavdraget är urfasat. Dessutom är det så att bankerna har all rätt att kräva amorteringskrav på kunder de anser behöver betala av skuld, vilket allt annat lika reducerar de reella effekterna av amorteringskravet.

•   Ränteavdraget är mer politiskt riskabelt än amorteringskravet, vilket i sig är en signal om att ränteavdraget ska bort (merparten av politiker och väljare tänker kortsiktigt). Amorteringskravet kan levereras i en prydligare politisk förpackning än ränteavdraget. Främst eftersom amorteringskravet tar omvägen förbi banken innan kostnaden når hushållet. Det är dessutom lättare för politikerna att skyllda på bankerna om någonting går fel. Istället för ränteavdraget där väljarna som tänker kortsiktigt endast ser att politikerna tar pengar från de fattiga och ger till de rika – tänk om verkligenheten hade varit så enkel :)

Avslutningsvis vill jag bara tillägga och förtydliga att de kraftiga prisuppgångarna vi har sett på bostadsmarknaden självklart inte bara har med ränteavdraget att göra. Vi har t ex haft en för låg nybyggnation. Så enligt mig bör politikerna genomföra en bostadsreform där hyresmarknaden avregleras, regelkrångel och byråkrati i byggbranschen reduceras, transparensen förbättras, kommunala allmännyttiga bostadsföretag säljs ut (under ett antal år) och så vidare.

Vad tycker ni om ränteavdraget? Och om Sveriges bostadsmarknad?

Hälsningar,

Mikael