Fasa ut ränteavdraget! Tänk långsiktigt – det gynnar oss alla!

Carl B Hamilton kom den 5 januari med förslaget att på sikt sänka ränteavdraget och kapitalinkomstskatten ner till 20 procent – från dagens 30 procent. Han fick snabbt mothugg från många håll och givetvis från andra politiska partier.

House of Cards (CNBC)

Låt mig fokusera på ränteavdraget. Jag ska förklara varför politikerna och många svenskar tänker med hjärtat och inte med hjärnan när de motsätter sig minsta lilla sänkning av ränteavdraget. Givetvis handlar det även om okunskap och brist på långsiktigt tänkande.

Först och främst

Jag är av den uppfattningen att ränteavdraget ska fasas ut. Oavsett om vi har en bostadsbubbla eller ej. Sänk avdraget med 5 – 10 procentenheter över 3 till 6 år. Använd sedan pengarna för att reducera vår statsskuld, sänka inkomstskatter, kapitalskatter eller liknande. Det kommer skapa riktigt tillväxt och privata och produktiva jobb – precis det Sverige behöver. Vi förbättrar dessutom ekonomins funktionssätt, reducerar risk i bolånemarknaden, stärker privatpersoners balansräkningar – speciellt för låg- och medelinkomsttagare (”de fattiga”) – gör det mer lönsamt att spara och reducerar systemrisker för Sverige AB.

Använd sunt förnuft

Ränteavdraget har ingenting med ekonomiskt sunt förnuft att göra och borde inte ha funnits där från första början. Det ger goda incitament för befolkningen – främst ”de fattiga” – att belåna sig i större utsträckning. Den extra mellanskillnaden tenderar i stor utsträckning att gå till konsumtion och inte till ökat sparande eller till avbetalningar på lån. Att ge incitament till dumdristig belåning och konsumtion är ingenting politiker ska uppmuntra till – för det är precis vad de gör, men i en dold och vacker förpackning som ger kortsiktiga politiska poäng.

Dessutom missgynnar ränteavdraget sparande, investeringar och i förlängningen produktivitetsförbättringar och jobbskapande eftersom det relativt sett blir mindre lönsamt att spara pengar. För det är surt fördärvande och sparade pengar som i grunden skapar ekonomisk tillväxt och bättre välfärd – inte artificiellt subventionerade bostadslån.

Bostadsbubbla eller ej?

Diskussion går också hett om vi har en bostads som närmar sig punktering. Jag kan bara konstatera att vi har en husbubbla! Frågan är bara hur stor den är och om den kommer att spricka. Hus- och bostadsrättspriser har stigit snabbare än de disponibla inkomsterna under en lång till. Det är under sådana tider som husbubblor skapas. Mellanskillnaden som skapas blir skuld, en skuld som ackumuleras och växer över tid. Till slut spricker bubblan eller i bästa blir det pyspunka – priserna justeras mot sitt fundamentala värde.

Låt vara att vi har andra mer eller mindre viktiga faktorer som främst på kort- och medellångsikt påverkar priserna; så som tillgång och efterfrågan, ränteläge, subventionerade bolån, spekulation och liknande. På lång sikt är det dock löneläget i landet som är den viktigaste faktorn. Ytterligare en viktig faktor som många bortser ifrån är att efterfrågan och lönerna kan smälta ihop, men skulderna finns lik förbannat kvar. Ett land kan på papparet se mycket rikt ut, men om den rikedomen till stora delar består av pappersrikedom, så kan rikedomen snabbt brinna upp.

Kan priserna fortsätta upp? Och lite statistik

Priserna kan fortsätta upp, de kan gå upp rejält. Det är precis vad priserna gör under en bubbla, de lämnar den fundamentala verkligheten och ingen vet när uppgången är över. Desto större uppgång, desto större baksmälla. För mig är inte det viktigaste att veta när korrektionen eller kraschen kommer – det vet ingen ändå. Det viktiga är att förstå att potentialen i förhållande till risken är mycket dålig. Pengarna gör mycket bättre nytta någon annanstans.

Om vi då går över till lite statistik; svenska hushålls skuldsättning i procent av den disponibla inkomsten är idag ungefär 170 procent och rör sig snabbt mot 200 procent. Disponibel inkomst är inkomst efter skatt och efter transfereringar (t ex. barnbidrag). Denna siffra säger inte så mycket vid en första anblick, men 1990 var förhållandet 118,8 procent och då hade vi en bubbla. Detta är inget bevis för en bubbla, men hade vi en bubbla 1990, så kan vi definitivt ha det nu.

Jag nämnde tidigare att huspriserna ökar snabbare än inkomsterna hos svenska hushåll. Mellanskillnaden blir skuld och det är bland annat därför ovanstående skuld/inkomst-förhållande stiger. Under november ökade de monetära finansinstitutens (banker) utlåning till hushållen med 8,4 procent jämfört med samma månad föregående år. En mycket osund utveckling, som verkligen bör dämpas.

Vill ni gräva ner er mer i statistiken så är SCB, Riksbanken och Bostadskreditnämnden (BKN) utmärkta källor.

Katalysator för bostadskrasch?

När en bubbla spricker så är det alltid någonting som får bägaren att rinna över. En specifik händelse – en katalysator. Det kan vara en utomstående händelse som egentligen inte har någonting med övervärderade huspriser att göra. Frågan är vad? Jag tror att de i nuläget mest troliga katalysatorerna är en förnyad recession i USA och Europa och/eller en ny statsfinansiell kris eller varför inte en valutakris. En kombination av alla tre är också möjlig. Detta skulle få mycket negativa effekter för Sverige och för svensk bostadspriser. Jag ska inte fördjupa diskussionen om möjliga katalysatorer mer idag, utan lämnar den diskussion så länge. Men vad tror ni?   

Åter till ränteavdraget

De fattiga och medelklassen,
 om vi inte gör någonting?

Det är många som hävdar att du straffar de fattiga och gynnar de rika genom att sänka ränteavdraget. Vice förbundsdirektörer för Villaägarnas riksförbund, Joacim Olsson, säger att ”man straffar fattiga för att gynna rika” och att ”de stora förlorarna skulle vara de högt belånade barnfamiljerna i storstadsregionerna”.

Detta stämmer, men endast på kort sikt, vilket innebär att Olsson pratar politik och inte ekonomi. I själva verket sätter Olsson fingret på problemet. De högt belånade barnfamiljerna är de första att hamna under vatten om huspriserna går ner och eftersom många barnfamiljer hamnar under vatten redan vid en prisnedgång på 10 -15 procent är läget allvarligt. För priserna kan mycket väl gå ner mer än så. Och för att dämpa denna osunt höga belåning måste du ge barnfamiljen ett incitament att inte belåna sig till taknocken, och detta incitament måste innebära en högre kortsiktig kostnad.

För Olsson låter det nästan som att de rika bör betala för den fattiga barnfamiljen. Bara för att de rika har slitet hårt för att spara pengar och skapa jobb åt den högt belånade barnfamiljen. Sluta praktisera kortsiktig ekonomisk politik Joacim Olsson - det gynnar ingen av oss långsiktigt.

Om inte ännu mer pinsamt blir det när Niklas Knight, VD för Sveriges Bostadsrättscentrum öppnar munnen: ”Med förslaget skulle man rucka på de ekonomiska grundförutsättningar(na) för bostadsrättsinnehavare”. Oj oj oj! Har det gått så långt att subventionerade lån i Sverige har blivit en grundförutsättning för svenska bostadsrättsinnehavare. Det låter precis som den bubbla vi nyss upplevde i bland annat USA!? Personligen tror och hoppas jag att det inte har gått så långt, men det är i praktiken vad herr Knight säger.

Varför inte amorteringskrav?

Amorteringskrav är i sig ingen dum idé, men en utfasning av ränteavdraget är en så mycket bättre idé, av följande anledningar:

•   En urfasning av ränteavdraget träffar med högsta precision de hushåll som kommer drabbas hårdast om bostadsbubblan spricker, vilket är hushållen med minst marginaler, de hushåll som bör uppmuntras att ta mindre belåning.

•   Ränteavdraget innebär ett försämrat funktionsätt för ekonomin. Gynnar belåning och missgynnar sparande – enligt tidigare resonemang. Dessutom införs en regulatorisk och administrativ börda på t ex. Skatteverket. Helt i onödan.

•   Om ränteavdraget förbättrar ekonomis funktionssätt, så gör amorteringskravet motsatsen. Kravet läger en regulatorisk börda på bankerna och behandlar alla kunder med hög belåning lika. Detta är definitivt är onödig så länge som inte ränteavdraget är urfasat. Dessutom är det så att bankerna har all rätt att kräva amorteringskrav på kunder de anser behöver betala av skuld, vilket allt annat lika reducerar de reella effekterna av amorteringskravet.

•   Ränteavdraget är mer politiskt riskabelt än amorteringskravet, vilket i sig är en signal om att ränteavdraget ska bort (merparten av politiker och väljare tänker kortsiktigt). Amorteringskravet kan levereras i en prydligare politisk förpackning än ränteavdraget. Främst eftersom amorteringskravet tar omvägen förbi banken innan kostnaden når hushållet. Det är dessutom lättare för politikerna att skyllda på bankerna om någonting går fel. Istället för ränteavdraget där väljarna som tänker kortsiktigt endast ser att politikerna tar pengar från de fattiga och ger till de rika – tänk om verkligenheten hade varit så enkel :)

Avslutningsvis vill jag bara tillägga och förtydliga att de kraftiga prisuppgångarna vi har sett på bostadsmarknaden självklart inte bara har med ränteavdraget att göra. Vi har t ex haft en för låg nybyggnation. Så enligt mig bör politikerna genomföra en bostadsreform där hyresmarknaden avregleras, regelkrångel och byråkrati i byggbranschen reduceras, transparensen förbättras, kommunala allmännyttiga bostadsföretag säljs ut (under ett antal år) och så vidare.

Vad tycker ni om ränteavdraget? Och om Sveriges bostadsmarknad?

Hälsningar,

Mikael

USA:s desperata sedeltryckning kommer inte att fungera

Ben har fullt upp.

theragblog.blogspot.com

Jag skrev förra veckan bloggen Varför det inte är en konspiration att Fed medvetet eller omedvetet finansierar USA:s statsskuld! Jag argumenterade för rubriken, men fördjupade inte diskussionen om varför kvantitativa lättnader (QE) (sedeltryckning) inte fungerar. Därför återtar jag diskussionen idag.

Först vill jag bara nämna att jag inte brukar fokusera så mycket på makro och politik. Men vi lever verkligen i en intensiv makroekonomisk och politisk värld just nu. Där mycket stora, intressanta och avgörande beslut klubbas igenom, i en takt som är svår att hänga med i för dem alldra flesta. Jag tror tyvärr att risken är stor att vi kommer se tillbaka på de senaste åren som år där politiker och tjänstemän fattade många kortsiktiga och ibland idiotiska beslut.

Jag vill även passa på att ge en liten känga till svenska ekonomijournalister. Under veckan som gått har jag mer och mer funderat på ett citat från min föregående blogg. Ett citat som är från 60 Minutes där USA:s centralbankschef fullständigt blåljuger:

One myth that’s out there is that what we’re doing is printing money. We’re not printing money." Ben Bernanke, December, 2010

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men eftersom jag ser mig som en realistiskt och långsiktig optimist väljer jag att skratta – vill ni göra detsamma kan ni se följande klipp från The Daily Show, med Jon Stewart.

Med anledning av ovanstående vill jag även passa på att ge en liten känga till svenska ekonomijournalister. Här har vi troligtvis världens mäktigaste tjänsteman som ljuger mitt framför ansiktet på oss. Alla oberoende journalister borde gå igång på samtliga cylindrar – men icke! Istället är det Jon Stewart – en komiker – som plockar upp den här nyheten och beskriver den på ett oerhört bra sätt.

En intressant frågeställningar är hur Ben kan vara så dum att han ljuger helt öppet?

Hela världen kan beskåda hans lögn?! Ben har läst på Harvard och Standford – han måste väl vara en av världens smartaste ekonomer? Jag och många med mig noterade hur uppenbart nervös och osäker Ben var under 60 Minutes intervjun. Det såg nästan ut som han var under pistolhot. Ben brukar se lugn ut som en filbunke och prata med ett oerhört självförtroende – men inte nu. Jag tror att han är helt eller delvis medveten om att Fed för folket bakom ryggen. Ben vet att han kör sedelpressarna för fullt och innerst inne vet han att detta inte kommer att fungera på lång sikt - därav all nervositet. Människor som anställs av en institution likt Fed tenderar att förändras – inkorporeras i en kultur där det råder brist på långsiktigt tänkande och brist på incitament för att besluta om just långsiktiga beslut. Jag tror att detta har drabbat vår kära Ben – en allvarlig DNA förändring helt enkelt.

Obamanomics- Just Print Mo' Money

Om ingenting annat fungerar – ja då kommer QE att fungera?

Fed:s resonemang med Ben i spetsen har hitintills varit att om ingenting annat fungerar, ja då kommer kvantitativa lättnader att fungera. Tänk om det hade varit så lätt. Frågan blir då varför inte Fed alltid trycker pengar? Inflationen är ju tydligen så låg enligt Ben att det snarare är deflation vi ska oroa oss för! Och eftersom Ben i teorin kan höja räntorna på 15 minuter (se 60 Minutes), så är framtida inflation ingenting att oroa sig för. Vad bra, då borde Fed trycka så mycket pengar att en ekonomisk uppgång bara måste blir tryggad, för att sedan höja räntorna och balansera inflation och ekonomisk utveckling. Många keynesianer tror uppenbarligen att detta kan fungera och som ni förstår så är jag mer lagt åt den österrikiska skolan. Jag ska ge er två metaforer som jag brukar använda för att beskriva skillnaden mellan keynesianska och österrikiska skolans syn på QE:

•   Keynesianska skolan tror att USA:s ekonomi är som en rymdraket som astronaut Ben Bernanke kan skjuta upp och med tillräckligt mycket nytryckta dollarsedlar i bränsletanken tror Ben att farkosten kan komma in i en omloppsbana runt jorden och att ekonomin därmed ska bli självgående. Hur återinträdet ska gå till väljer Fed att hantera när det blir mer aktuellt – dvs. när inflationstendenserna blir reella.

•   Österrikiska skolans ekonomer står bara kvar på marken och skakar på huvudet. Ben är så desperat att han har glömt att kolla om rymdraketen har en fullt fungerande motor (USA:s ekonomi). Rymdraketen lyfter men exploderar innan utträdet ur atmosfären i form av en inflationsbomb. Bränslet, pengarna, dollarna – ja de brinner upp och blir värdelösa. Och motorn likaså. USA är tillbaka på ruta ett.

Ingen jämförelse är helt rättvis, men jag tycker ovanstående ändå belyser olika ekonomers och politikers synsätt på ett bra vis.

Vad säger då sunda ekonomiska principer?

Det beror givetvis vem du frågar, men jag ska beskriva hur jag ser på saken. Jag ska passa på att säga att jag tycker alla ekonomiska skolor har någonting vetigt att tillföra, men vissa har mer rätt än andra.

•   Låga räntor. Billiga pengar. När du i princip kan låna pengar gratis under långa tidsperioder tenderar tillgångsbubblor att skaps. Även allmänna obalanser skapas. USA:s viktigaste styrränta, Fed Funds Rate är redan så lång den kan bli, vilket är ett målintervall på 0 – 0,25 procent. Utöver detta försöker Fed artificiellt trycka ner marknadsräntorna genom att köpa obligationer och skuldpapper (MBS:er), vilket inte går speciellt bra (återkommer till det i en senare blogg).

Realräntan i USA är negativ, vilket innebär att inflationen är större än räntan på kortsiktiga räntepapper. Detta tillsammans med att Fed uttryckligen har en policy att hålla räntorna på extremt låga nivåer under en överskådlig framtid skapar ett mycket svårt problem, som är tyvärr är svårt att överblicka. Nämligen att incitamentet för speciellt låg- och medelinkomsttagare att spara sin surt fördärvade pengar på banken sjunker. Och vart går pengarna? Merparten går till konsumtion, vilket inte bygger någon långsiktig ekonomisk tillväxt. När nettosparandet i samhället är högt, så glömmer många att pengarna gör stor nytta på banken, även om de bara ligger stilla på ett sparkonto. Dessa pengar lånar bankerna i sin tur ut till företag de tror på som kan växa och skapa riktig ekonomisk och långsiktig tillväxt. Och desto mer sparande, desto mindre systemrisker byggs upp i ekonomin och desto bättre klarar landet av olika former av kriser – listan kan göras lång.

Ännu en nackdel är att det bli så olönsamt att ha pengar i USA, så att pengarna helt enkelt lämnar landet. Spararna blir less på nollräntor och väljer helt enkelt att flytta pengarna utomlands. Troligtvis till Hong Kong, Kina, Indien, Brasilien, Thailand eller liknande. Förflyttning sker dessutom snabbare när en centralbank så tydligt säger att räntorna kommer vara noll under överskådlig framtid. Och vet ni vilka pengar som flyr landet först? Självklart är det de smarta pengarna, de mest effektiva pengarna, de pengar som bidrar till mest investeringar och till mest ekonomisk tillväxt.

Med låga räntor under långa tidsperioder blir det också svårt att bedöma de verkliga riskerna i ekonomin. Investeringskalkyler tenderar att bli för optimistiska och det blir allmänt svårt att bedöma risk. Vi vet ju alla hur viktigt det är att bedöma risk?

Jag säger inte att det är dåligt att räntorna är låga, men det finns gränser. För att kort sammanfatta denna punkt så tenderar för låga räntor att stimulera för mycket konsumtion, istället för investeringar.

•   Devalvering. Fed använder även kvantitativa lättnader som stimulans för exportföretagen, genom att dollar relativt andra valutor sjunker i värde. För exportföretag innebär detta att det blir lättare att konkurrera med pris istället för kvalité.

Ben säger att det är bra att exportsektorn blir mer konkurrenskraftig globalt, men hur bra är det egentligen? Visst är det bra om exporterade företag från USA säljer mer produkter, men det måste väl finnas några nackdelar?

Det finns många nackdelar, problemet är att alla nackdelar/kostnader är långsiktiga medans fördelarna är kortsiktiga – vilket är en dröm för en politiker som vill tjäna snabba politiska poäng. Först och främst så kommer ett lands valuta långsiktigt att avspegla ett lands ekonomiska framgångar, så länge som fria marknadskrafter tillåts råda. En valuta är som en landsfond. Går landet som helhet bra så kommer fonden/valutan stiga i värde och tvärt om. Det här betyder att om landet går dåligt så kommer efterfrågan på valutan vara låg och den sjunker i värde. Exportföretagen gynnas och allmän ekonomisk tillväxt stimuleras. Problemet uppstår när en centralbank tror att de vet bättre än marknaden, när de tror att landet behöver stimuleras mer än marknadens genomsnittliga bedömning.

Det första som händer är att redan vinstrika företag får extra vinstmedel, samtidigt som omvandlingstrycket för dessa företag minskar. De behöver inte effektivisera sin verksamhet lika mycket och kan lättare konkurrera med låga priser och tenderar att samtidigt tumma på kvalité. Detta ger alltså mer kortsiktig lindring än nödvändigt och företagens omvandlingstryck minskar mer än nödvändig – företagen blir mindre effektiva än nödvändigt, vilket vi återigen vet är en nackdel för långsiktig ekonomisk tillväxt.

En devalvering försämrar även bytesförhållandet (terms of trade), eftersom importvaror blir dyrare i förhållande till exportvarorna, vilket innebär att exportvolymerna måste öka för att vi ska kunna betala för samma import.

Marknadsräntorna dras upp. Inflation skaps när räntorna är låga och valutan svag. Arbetstagare vill bli kompenserade för inflationen och en inflationsspiral riskerar att skapas. Allt detta bromsar nyinvesteringar och nyföretagande. Denna utveckling tenderar att ta sin tid, vilket återigen inte är en fördel när politiker och tjänstemän ska leka gud med ekonomin.

Dessutom stiger i det här fallet USA:s utlandsskuld i dollar, vilket innebär högre räntekostnader. Exporten måste öka än mer för att täcka de högre räntekostnaderna.

I Sverige testade vi att förbättra konkurrenskraften genom att devalvera på 1970- och 80-talet. Resultaten blev endast kortsiktiga och ingen hållbar tillväxt skapades. Det var först på 1990-talet när kronan började flytta fritt som grunden för en sund och långsiktig ekonomisk tillväxt lades. Ekonomins funktionssätt förbättrades, företag som inte var konkurrenskraftiga gick omkull, kapital och arbetskraft lösgjordes och lönsamma investeringar skapades.

Det mesta handlar om balans. Alla vet att för mycket av det goda är dåligt och där tenderar politiker och tjänstemän att göra fel. De tror att de vet bättre än marknaden, vilket brukar visa sig felaktigt gång på gång. Ändå lär de sig aldrig. Politiker och tjänstemän ska fokusera på att förbättra ekonomins funktionssätt. Att göra det enklare och mer lönsamt att spara, investera och driva företag. Resten sköter marknaden.

Tangentbordet och fingrarna glöder och det är dags att runda av. Känns som jag har mycket osagt och återkommer därför till ämnet inom kort.

Avslutningsvis bjuder jag på följande citat samt samma videoklipp som jag rekommendera föra veckan:

”Devalvering är som att kissa i byxorna, det värmer gott i början men sedan blir det obehagligt.” Marcus Wallenberg

Quantitative Easing Explained

Det här berör oss alla,

Glöm inte det,

Mikael

Varför det inte är en konspiration att FED medvetet eller omedvetet finansierar USA:s statsskuld!

USA:s centralbank annonserade i början av november att de kommer starta sedelpressarna igen, $600 miljarder i nya kvantitativa stimulanser (QE). Herregud säger jag bara! Och så sent som den 5 december deltog USA:s kära centralbankschef Ben Bernanke i programmet 60 Minutes och sade där klart och tydligt att det kan bli aktuellt med ytterligare sedeltryckning om inte denna omgång fungerar.

Politiker och tjänstemän är beundransvärt duktiga på att försöka med saker om och om igen, trots att det inte fungerar. QE1 fungerade inte, QE2 kommer inte att fungera, och nu nämns redan QE3.

Idag tänkte därför beskriva varför det inte längre kan anses vara en konspiration att Fed omedvetet eller medvetet finansierar USA:s enorma skuldberg.

Det verkar dessutom som Federal Reserve (Fed), Europeiska Centralbanken (ECB) och Bank of Japan (BoJ) tävlar om att genomföra dumdristiga och kortsiktiga beslut. Detsamma gäller många politiska beslut i dessa regioner/länder, men det återkommer jag till i en senare blogg.

Enligt mig behöver du inte vara en ekonomiprofessor för att förstå att kvantitativa lättnader inte kommer att fungera.  För hur kan det vara så enkelt som att bara trycka pengar så kommer problemen att lösa sig? Givetvis är det inte så enkelt. Att trycka nya pengar medför kostnader, inte nödvändigtvis på kort sikt, vilket dock bara förvärrar de långsiktiga konsekvenserna och samtidigt gör de mer svåröverskådliga. Alltså, fördelarna är få om ens några och kostnaderna är höga. Det är därför kvantitativa lättnader endast används som vår monetära världs sista verktyg, ett verktyg som endast bananrepubliker brukar använda. Ett verktyg som benämns som kvantitativa lättnader (QE) eller extra ordinära penningpolitiska lättnader i USA, men där det i praktiken är samma nytryckning av sedlar som Zimbabwe började men en gång i tiden. Skillnaden är möjligtvis syftet och storleken.

Varför QE Ben?

Enligt Ben Bernanke vill Fed genom QE stimulera ekonomin (lägre räntor), höja inflationen, minska arbetslösheten och öka bankernas utlåning.

Problemet är att när Fed tryckt nya pengar så har bara en liten del av pengarna kommit ut i den verkliga ekonomin, vilket måste ske om Feds officiella anledningar till QE ska ha en möjlighet att fungera. För oroväckande många tycks det därför vara logistik att Bernanke åter kickstartar sedelpressarna.

Var tar då alla nytryckta pengar vägen?

Excess Reservs of Depository Instuitutions

När Fed trycker digitala dollar och köper statspapper och lån av bankerna, så sätter bankerna av pengarna till deras överskottsreserver istället för att låna ut pengarna till företag och privatpersoner. Och det är inte lite pengar som bankerna har satt av till sina överskottsreserver, i nuläget är det runt 1 000 miljarder dollar – innan QE2. Var tror ni dessa överskottsreserver är deponerade?

De är deponerade hos Fed (se graf till höger)! Hur kan detta komma sig? Om Fed vill att pengarna ska ut i ekonomin, varför tillåter de bankerna att sätta av pengarna hos Fed?

Jo, på grund av den verkliga rädslan för inflation. Skulle dessa miljarder komma ut i ekonomin så skulle resultatet bli allvarlig inflation. Redan nu motsvarar reserverna nästan 10 % av USA:s BNP – det säger en del. När pengarna kommer ut i ekonomin samtidigt som du har samma mängd produktion av varor och tjänster blir resultatet inflation.

Om vi tittar djupare på Fed:s policy ser vi att de dels officiellt uppmanar bankerna att låna ut pengar till bankerna genom att artificiellt försöka pressa ner räntorna. Men samtidigt så ger Fed bankerna ett mycket bra incitament att dumpa pengarna hos Fed genom att erbjuda bankerna en riskfri ränta på 25 punkter. Bankerna kan alltså införskaffa överskottsreserver för räntor nära noll och sedan deponera pengarna hos Fed och därmed tjäna pengar helt riskfritt. Kostnaden står givetvis skattebetalarna för i längden, runt 2,5 miljarder dollar per år och i ökande. I ett normalt marknadsläge brukar aldrig Fed eller för den delen andra centralbanker betala ränta för deponeringar, men nu är det annorlunda.

Penning multiplikatorn kraschar?!

M1 Money Multiplier

Ett annat resultat av de kvantitativa lättnaderna och att bankerna bygger upp överskottsreserver hos Fed är att M1 multiplikatorn fullständigt kraschar. M1 multiplikatorn beskriver hur mycket penningmängden ökar för varje ny dollar som tillkommer i den monetära basen. Med andra ord hur mycket pengar som skaps i den verkliga ekonomin för varje dollar som Fed trycker. Det har till och med gått så långt idag, att Fed måste trycka mellan 1,1 till 1,2 dollar för att skapa 1 dollar i den verkliga ekonomin (i penningmängden, M1). Detta kan vi beskåda här i grafen till höger. Det ska bli mycket intressant att se vad som händer med denna graf när QE2 är slutfört. Som ni ser kraschar multiplikatorn samtidigt som Fed inleder QE1. Efter QE2 ganska det blir så att Fed måste trycka 2 dollar för att skapa 1 dollar?

Sammanfattning.

Fed trycker pengar och köper statspapper och bostadsrelaterade värdepapper. Köpen sker dessutom till en nivå som inte är marknadsmässig. Köpen måste alltså ske på en högre nivå än vad marknaden i nuläget är beredd att betala – visst låter det som en klok investering? Fed annonserar även i förväg när köpen ska ske, så de smarta privata bankerna kan förberedda sig för strategiska försäljningar av nämnda värdepapper. Bankerna får in pengar som de sedan riskfritt kan tjäna pengar på genom att deponera de hos Fed. Något förenklat, men så ser situationen tyvärr ut.

Nettoresultatet blir att centralbank endast hjälper USA att finansiera statsskulden, samtidigt som bankerna är glada eftersom de får en riktig gratis lunch. Om det här är medvetet eller ej lämnar jag osagt. Jag kan dock konstatera att om USA i framtiden får svårt att betala sina räntor och skulder, så kommer vi att lägga en stor del av skulden på Fed. Precis som vi gjorde efter subprime-bubblan och IT-bubblan. Fed har hjälp till att blåsa upp tillgångsbubblor förut och statistiken talar verkningen inte för att Bernanke kommer att göra rätt denna gång. Faktum är att det verkliga utfallet tenderar att bli motsatsen till vad Bernanke säger. Tyvärr är det här ingen konspiration. Hade Bernanke varit chef för ett företag, så hade han blivit sprakad för länge sen. Jag tycker det är ett under att han sitter kvar. 

Här är några av mina favoritcitat från Ben Bernanke:

"One myth that’s out there is that what we’re doing is printing money. We’re not printing money." December, 2010

"The Federal Reserve will not monetize the debt." Juni, 2009

"Housing markets are cooling a bit. Our expectation is that the decline in activity or the slowing in activity will be moderate, that house prices will probably continue to rise." Februari, 2006

"The Federal Reserve is not currently forecasting a recession." Januari, 2008

                                                                  

"We’ve never had a decline in house prices on a nationwide basis. So, what I think what is more likely is that house prices will slow, maybe stabilize, might slow consumption spending a bit. I don’t think it’s gonna drive the economy too far from its full employment path, though." Juli, 2005

Två månander före Fannie Mae and Freddie Mac kollapsade; "They will make it through the storm."

"The risk that the economy has entered a substantial downturn appears to have diminished over the past month or so." Juni, 2008

Hade du som många politiker fortfarande stått på knä och jublat över Bernankes teoretiska kunskaper?

Jag hoppas att vi kan få en diskussion om Fed:s agerande. För det påverkar hos alla. Jag utökar diskussion om penningpolitik och om Fed i nästa blogg.

Avslutningsvis rekommenderar stark följande YouTube klipp; Quantitative Easing Explained

Penningpolitiska hälsningar från,

Mikael

Dammet har lagt sig efter bjudcirkusen – tyvärr

Dammet har efter den uppblossade debatten om bjudresor och andra förmåner har nu lagt sig. De praktiska konsekvenserna lyser med sin frånvaro och snart är dessa nyheter endast trist och förglömd historia. Politikerna missar en god möjlighet att införa ett transparent system, tillgängligt för alla - utan behov av skräddarsydda och exakta pekpinnar.

Det var för drygt två veckor sedan som Expressen avslöjade att moderaternas nya partisekreterare, Sofia Arkelsten, låtit sig bjudas på en resa av Shell. Shell betalade flygresor, hotellnätter och mat under vistelsen.  

Senare avslöjades S-ledaren Mona Sahlin. Sahlin och hennes son blev bjuden på gratis tennis under Stockholm Open.

Debatten har gått het om det var rätt eller fel av Arkelsten och Sahlin att acceptera dessa gratiserbjudanden. Personligen tycker jag det var rätt agerat och jag ser inte att någon av dem har påverkats på ett otillbörligt sätt. Debatten har dock varit mager, och diskussioner om verkliga lösningar på ett uppenbart problem med transparens och tillgänglighet har saknats.

Problemet är att risken för otillbörlig påverkan alltid finns och bedömningarna blir i hög grad subjektiva. Gränsdragningarna är mer eller mindre omöjliga, vilket många också påpekar. Detta försvårar möjligheten till objektivitet. När liknande politiska problem uppstår brukar det antingen resultera i överregleringen eller ingen reglering alls. Denna gång ser resultatet ut att bli det senare – riksdagspartierna vill inte ha gemensamma regler för bjudresor och andra förmåner.

Vilken lösning vill jag då se?

Jag vill inneföra ett transparent system där samtliga bjudresor och liknande förmåner redovisas. Redovisningen skall vara lättillgänglig för allmänheten och undantag från redovisning skall ej vara tillåtet. Systemet ska vara automatiserat i högsta möjliga grad och följande är exempel på vad som kan redovisas:

•   Namn på bjuden person

•   Partitillhörighet och Ansvarsområde

•   Datum/Tid

•   Bjudande part

•   Evenemangsbeskrivning eller liknande

•   Bjudna kostnader

•   Skattebetalarnas kostnader

•   Eventuella kommentarer

•   Kostnader för Systemet

Ytterligare uppgifter kan journalister och andra granskade parter sammanställa och utvärdera.

Med ett system likt ovanstående kan skräddarsydda pekpinnar utvikas i stor utsträckning. Hög transparens och tillgänglighet leder till en självreglering där byråkrati och korruption ofta minimeras.

Klarar politikerna inte att offentligöra ovanstående punkter, så kommer de med sunt förnuft att tacka nej till olämpliga erbjudanden. Som alltid kommer det finns undantag, eftersom inget system, regelverk eller policy är perfekt.

Alternativet är att sätta upp ett mycket stramt regelverk. Där bjudresor och andra förmåner är mer eller mindre förbjudna. Tack och lov är riksdagspartierna emot detta. För enligt mig skulle politikernas möjligheter till nya och utökade intryck och kunskaper försämras. Dialogen med näringslivet som vi trycker är dålig redan i dag – skulle försämras. En politiker ska, trots betalning, klara av att ta intryck från olika parter utan att påverkas på ett olämpligt sätt. Och återigen, två av dem bästa verktygen stavas transparens och tillgänglighet. Utan dessa verktyg gör vi politikerna en otjänst.

En del debattörer lyfter fram politikernas möjlighet till bidrag från Riksdagen. Bidraget är upp till 50 000 kronor per mandatperiod - för enskilda tjänsteresor utomlands. Det hävdas bland annat att det är en bra idé att ge politiker pengar för att slippa misstankar om mutbrott. Det ursprungliga problemet löser man, men samtidigt skapas fler problem och tveksamheter enligt mig.

Människan tenderar i stor utsträckning att söka bekräftelse på sina teorier. Det ligger i vår natur. Problemet är att objektiviteten och den kritiska analysen ofta är mycket bristfällig. Vi vill ha bekräftelse, inte motsägelsefulla motargument och fler frågetecken. Detta gäller inte minst politiker. Enligt mig växer detta problem med en hävstångseffekt om politiker kan få bidrag i sitt sökande efter bekräftelse. Dessutom tenderar pengar i form av bidrag att användas mindre effektivt, vilket i sig är ett problem. I praktiken innebär det här att politiker skulle använda skattebetalarnas pengar för att fara på resor som ytterligare kan bekräfta deras politiska uppfattningar. För många låter detta som ett ickeproblem. Men det är just därför det är ett problem – vi uppfattar inte vår naturliga brist på objektivitet.  

Självreglering

 (geekandpoke.typepad.com)

Jag vill även tillägga att en resa som betalas av skattebetalarna inte hindrar t ex. stora stygga Shell från att påverka berörda politiker. Skillnaden är att de slipper betala för resa och uppehälle.

Att Mona Sahlin tycker att det är djupt ansvarlöst av Sofia Arkelsten att bjudas på en studieresa av Shell och att Sahlin samtidigt säger att hon alltid tackar nej till bjudningar, visar på en svag självinsikt och ett oerhört sug efter billiga politiska poäng.

Man brukar säga att kultur alltid slår strategi. Om det stämmer så blir det svårt att uppnå en välmående kultur där bjudningar är tillåtet utan ett transparent och tillgängligt system. Vill vi återta Singapores första plats bland Transparency International’s minst korrupta länder, så måste vi agera nu. Och låt inte politikernas kortsiktiga behov av politiska poäng styra.

 Hälsningar,

Mikael 

Think Different

För att riktigt lyckas i dagens hårt konkurrensutsatta värld krävs någonting extra. Det krävs nytänkande. Kanske är den mer korrekta benämningen oliktänkande? Oliktänkande är mer negativt laddat, men har trots allt ofta samma praktiska betydelse som nytänkande. Nytänkande krävs dock för att riktigt lyckas med investeringar, trading, företagande och mycket annat. Du leder om strömmen när andra följer den. Du vågar göra någonting som ingen annan tror på, samtidigt som du ändrar spelreglerna. Du vågar tänka annorlunda.

Många tycker att ovanstående resonemang är bra - att nytänkande bör uppmuntras. Tyvärr skiljer sig teorin och praktiken åt – som så många gånger förr. Det är lätt att ha en vision, men desto svårare att förverkliga den.

I praktiken ryggar många tillbaka för oliktänkande. Det blir lätt obehagligt. Gamla väl fungerande och trögrörliga strukturer tränger lätt undan oliktänkande. Det blir lättare så. Hierarkiska strukturer dämpar effektivt den enskilda individens inneboende drivkraft för utveckling och förbättring.  Straffet kommer ofta senare.  

Det slår mig hur ofta de mest framgångsrika och välmående företagen är de som hanterar och accepterar oliktänkande på bästa möjliga sätt. Dessa företag har ofta suddat ut de hierarkiska bromsklossarna och samtidigt byggt ett system där nytänkande för alla uppmuntras. Från lagerarbetaren till högsta chef och styrelse. Idéer tillåts sippra upp till toppen och avslås inte i första taget utan sund och gemensam diskussion.

Dessa inspirerande och oliktänkande kulturer är sannerligen inte lätta att implementera. Men kultur slår i längden strategi. Oliktänkande kulturer har möjligheten att skapa en positiv spiral av utveckling och effektivisering - som vi så väl behöver idag.

En annan sak som borde slå alla är att dessa företag aldrig skapas och drivs i offentlig regi. Det finns undantag som bekräftar regeln, men generellt så har ofta offentligt driva företag mindre nöjda kunder och anställda. Dessutom går ofta företagen med förlust, vilket gör ägarna (skattebetalarna) missnöjda. Anledningarna är många och för mig naturliga, men det får bli en senare diskussion.

Två av nutidens mest lyckade företag är Apple och Google. De har haft en fantastik utveckling de senaste 10 åren. Enligt mig är dessa förträffliga företag också de som är bäst på just oliktänkande. De anställda drivs av en till synes outtröttlig drivkraft att utveckla. Att förbättra. Att tänka nytt och att utmana gamla affärsmodeller och idéer – som med all säkerhet gör konkurrenterna sömnlösa om nätterna. Konkurrensen är mördande och bidrar oerhört till ett bättre och effektivare samhälle. Det råder till och med deflation i teknikbranschen idag. Produkterna blir billigare och bättre samtidigt som företagen tjänar mer pengar. Detta är resultatet av en hårt konkurrensutsatt bransch som troligtvis är de bästa på att hantera och nyttja oliktänkande.

Det är inte bara de anställda som är nöjda, utan ägarna är givetvis nöjda och än viktigare så är kunderna helnöjda. Och vi får inte glömma staten och skattebetalarna. Ett företag som Apple generar mer skatteintäkter och produktiva arbetstillfällen än vad statliga tjänstemän kan räkna till. Och Googles höga nettobidrag till samhället i form av effektiviserande, lönsamma, bra och kunskapsspridande tjänster är i någon mån ovärderliga. Jag vill inte nedvärdera tjänstemän, utan bara påminna er läsare om hur mycket företag som Apple och Google bidrar med – det är tyvärr allt för lätt att glömma.

Apple stod på konkurrensens rand mot slutet av 1990-talet. Men 1997 lanserades reklamkampanjen Think Different, som tillsammans med Steve Jobs återinträdde var en nystart som skulle utvecklas till den troligen största företagsvändning i historien. Think Different och självklart Steve Jobs bidrog starkt till den vansinnigt starka, kreativa och nytänkande kultur som omgärdar Apple idag. Kulturen har visat sig svårslagen och jag rekommenderar er starkt att se reklamfilmen och skriptet ser du här till höger.

Låt oss tänka nytt,

And don’t ignore the crazy ones,

Mikael

Innebörden av långsiktiga trender

MrPink lämnade en kommentar på Redeye efter mitt föregående blogginlägg; Förestående tjurrusning? (TA) – han skriver följande

”Om du backar och tittar bakåt 4 år! Får du då samma bullish-trend som du sett sedan i maj i år? Såg det här klippet som jag följde med intresse, men en stor dos skeptisim (inte min kopp te det här med TA).

http://www.youtube.com/user/PSAadmin#p/u/1/Kq_8kvZYyAQ

Han låter vettig, men bara den känslan är ju en varningssignal i sig ;) Makro styr idag helt mina björninvesteringar. (TA BEAR vid 1100-1200 nivån med minst tre lägre toppar inom kort).

Vad säger din chart om du backar 4 år? Fortfarande bullish /eller snackar han bullshit i inlägget?”

Jag är inte lika bullish om jag backar 4 år bakåt i tiden – det kan vi konstatera direkt. Men låt mig återkomma till det lite senare. Först vill jag kommentera videoklippet

•   Trend och tidsperspektiv. Betydelsen av att veta vilket tidsperspektiv som analyseras och hur det påverkar, eller snarare bör påverka ditt praktiska agerande är oerhört viktigt. I klippets inledning konstateras att den långsiktiga trenden är nedåtriktad - punkt slut. I teorin är resonemanget fullt logiskt, men problemet uppstår när teorin ska appliceras i verkligheten. Perfect Stock Alerts definition av långsiktig trend är mycket trögrörlig. Utan att studera fler videoklipp från de, så tolkar jag deras definition av långsiktig trend som att t ex Dow Jones måste etablera sig över 2007 års nivåer för att trenden skall anses uppåtriktad.

Okej, vilka praktiska implikationer kan denna långsiktiga-trend-definition få?

För en trader som tillämpar teknisk analys brukar den långsiktiga trenden ofta styra den grundläggande fokuseringen. Om tradern ska fokusera på att gå lång, alltså överlag analysera köp-case, eller om tradern ska gå kort, alltså mer aktivt leta efter blanknings-case. Detta resonemang grundar sig på uppfattningen att det är oklokt att gå emot den långsiktiga trenden, eftersom en långsiktig trend tenderar att bestå under längre perioder.

Om Perfect Stock Alert delar detta resonemang innebär det i praktiken att de bör leta efter blanknings-case, eller hålla sig borta från marknaden till respektive analysobjekt har passerat 2007 års nivåer. Vilket något hårddraget innebär att Perfect Stock Alert tjänade pengar under 2008, men får svårt att tjäna pengar om valt objekt söker sig upp till 2007 års nivåer. Så den mest relevanta frågan att ställa sig är om Perfect Stock Alert använder sin trögrörliga definition av långsiktig trend som grund för valet av köp-, sälj- och blanknings-case? Jag hoppas de inte gör det!

Om du som trader aktivt använder långsiktiga trender på över ett år blir dynamiken/flexibiliteten i din trading för begränsad enligt mig. Givetvis ska du komplettera med långsiktiga trender och andra långsiktiga verktyg för att addera ytterligare sannolikheter, men undvik att utgå från dem.

Min viktigaste definition på den långsiktiga trenden är MA200. Är MA200 stigande utgår jag från att trenden kommer att bestå tills motsatsen är bevisad - osv. Den här definitionen är också trögrörlig, men enligt min bedömning en mycket bra grund för trading. I praktiken hade du undvikigt hela nedgången 2008 och dessutom kommit in marknaden i mitten av 2009. Fortsätter OMX30 norrut mot tidigare toppar så kommer du vara med på resan. Och om en resa söderut påbörjas, så är min bedömning att MA200 vänder ned om OMX30 etablerar sig under 925. Det svåraste är att verkligen agera på en sådan signal.

Herren i videoklippet säger i princip att folk som argumenterar för att den långsiktiga trenden är uppåtriktad är ute och cyklar. Den är givetvis negativ – inget snack om saken – enligt honom! Det är denna åsikt som får mig att rygga tillbaka. Trenden sedan 2007 är negativ, det håller jag helt med om. Problemet är att han enligt mig tycks missuppfatta vilken trend som är av störst praktiskt betydelse. I teorin kan du argumentera för att en längre trend är av större betydelse än en kortare. Och därmed skulle min definition vara underordnad Perfect Stock Alerts. Problemet är att trenden är stigande sedan 2002, konsoliderande sedan år 2000 och uppåtriktad sedan 1990-talet. Vilken trend är egentligen viktigast?

Återigen, lägger du för stort vikt vid en riktigt långsiktig trend minskar dynamiken. Den tekniska analysens praktiska funktionssätt och potential försämras dessutom. En hårddragen liknelse kan göras med ett företag:

Ett rationellt företag vill börja investera senast när ekonomin har börjat återhämta sig (sammanfaller väl med vändning för MA200, OMX30). Den försiktiga och inte fullt lika rationella företagaren väntar till högkonjunktur råder innan några investeringar görs (när OMX30 befinner sig vid tidigare toppar – stigande trend enligt Perfect Stock Alert).

•   Överköpta nivåer. Senare i klippet argumenterar han för att Dow Jones är överköpt och att det endast finns ett lite utrymme för vidare uppgång. På den här punkten ligger han ganska när min egen uppfattning. Problemet är att ingenting är ”pretty simple, pritty easy – ”the chart never lies”. Grafen ljuger aldrig i efterhand, men innan du har facit i hand är sannolikheten stor att du missat eller ignorerat viktig information.

Herren argumenterar för att volymen har varit svag och inte bekräftat de uppåtgående trendrörelserna. Helt rätt. Detta är ofta ett varningstecken på att en trendrörelse är falsk, eller svag. Men för ovanlighetens skull finns det ett relativt starkt motargument.

Under maj skrämdes många (speciellt amerikanska investerare) bort från aktiemarknaden i samband med flash crash:en. Och många investeraren har bara delvis återfått sitt förtroende, vilket innebär lägre volymer. Detta innebär sin tur att det finns en del investerare som kan ge sig in i leken igen. Denna faktor kan resultera i en snabbt stigande börs – trots överköpta nivåer. Låg volym är inte alltid negativt, utan kan innebära att det finns potential kvar.

USA-börserna är dock överköpta och den kortsiktiga fallhöjden är större än potentialen på uppsidan. Risk skall alltså allt annat lika reduceras.   

Killen på Perfect Stock Alert pratar definitivt inte bullshit, men jag hoppas han håller koll på definitionernas verkliga inflyttande över praktiken. Jag får en känsla av att killens affärer är ganska kortsiktiga. Då minskar de långsiktiga trendernas betydelse drastiskt.

Låt mig kort återkomma till 4+ års perspektivet

För mig är inte det faktum att börsen har gått ned sedan 2007 speciellt intressant. Utan varför vi mer eller mindre har konsoliderat sedan år 2000 och om den utvecklingen kommer att fortsätta? Att teknisk analysera detta är ingenting som jag som prioriterar eller rekommenderar. Du får ut väldigt lite och högst osäker information – att notera olika långsiktiga extremlägen är dock alltid bra. Men här är fundamentala och makroekonomiska analyser annars överlägsna, även om de också de innehåller stora portioner med osäkerhet och antaganden.

Ibland lurar vi oss själva. Teori
och praktik hör inte alltid ihop.

Jag hoppas att börsen fortsätter att långsiktigt konsolidera i 5-10 år till. Det låter trist, men jag tror det är nödvändigt. Det finns så mycket obalans, giftiga och stora skulder som behöver reduceras. Och detta tar tid. Västvärlden har under många årtionden bygg upp ett skuldberg som inte är långtsiktigt hållbart. Vi måste ta den nödväntiga medicinen och kanske några mindre operationer. Just för att undvika större och smärtsammare operationer senare. Vi kan blåsa på och passera konsolideringsintervallet relativt snart, men det ska mycket till för den vägen ska vara hållbar. Vi lurar bara oss själva och reducerar framtida tillväxt. Det långsiktigt bästa är att hoppas på en tråkig börs. Tyvärr bedömer jag risken som större att ekonomierna kommer överraska på uppsidan för att därefter åka på en större baksmälla. Historien talar sitt tydliga språk!

Hoppas du är nöjd med svaret MrPink. Jag rekommenderar er avslutningsvis att läsa kommentarssvaret (skrolla ner) till Your-Therapist något icke ödmjuka kommentar angående TA.

Tänk långsiktigt,

Mikael