”Upplever vi nu början till slutet på EMU-projektet?” (2010-05-24). Läsen bloggen på Redeye för att se kommentarer.
”EMU – Europas strategi till framgång?” (2010-06-01). Läsen bloggen på Redeye för att se kommentarer.
Jag vill börja med att svara på två intressanta kommentarer jag fick av Gabriel Eriksson och MrPink efter blogginlägget EMU- Europas strategi till framgång (se kommentarerna i kommentarsfältet på den Redeye-publicerade bloggen.)
Jag håller med Eriksson om att Greklans uppenbara fusk och fiffel med statistik bidrog till en ökad belåning, vilket är en pusselbit av många att det blev så här pass allvarligt. Inklusive att marknaden uppfattade Grekland som en stabilare långtagare än de egentligen var. Det verkliga problemet är att ovanstående bara är en liten del av Greklands alla problem. Faktum är att Grekland redan på tidigt 1990-tal hade en statsskuld som låg på runt 100 procent av BNP som landet börjat bygga upp långt tidigare än EMU-inträdet 2001. Grekerna har under runt tre decennier bygg upp sin välfärdsstat på lånade pengar istället för att fokusera på den långsiktigt hållbara vägen; sparande och investeringar. Det var inte EMU-inträdet som startade belåningsfesten – det var grekerna själva. EMU-inträdet förstärkte dock problematiken än mer! Det finns givetvis människor i den grekiska befolkningen som har förutspråkat den här utgången, men dessa människor har blivit överkörda av genomsnittsgreken som verkar ha som sport att undvika inbetalning av t ex skatt. Att bara vända den utvecklingen är ett enormt politisk dilemma.
Eriksson kommenterar sedan IMF:s program för en intern devalvering och säger att landet kommer bli naturligt konkurrenskraftigt. Jag vill hävda att det är liten varningsklocka om för många sätter sin tillit att en intern devalvering ensamt kommer hjälpa Grekland upp på fötter igen. Grekland konkurrenskraft kommer att öka när till exempel kostnaden för att producera varor sjunker i landet, men utan övergripande ekonomiska och politiska reformer kommer Grekland definitivt inte komma stärkta ur denna kris. Grekland måste helt enkelt förbättra funktionssättet i deras samhälle – den problematiken löser inte en intern devalvering.
När sedan Eriksson avslutar med att kommentera Sveriges lösning på 1990-talskrisen förenklar han resonemanget väsentligt och utesluter helt några effektiva reformer som stärkte ekonomins funktionsätt i Sverige och gjorde vårt kära land mer konkurrenskraftigt. Regeringen gjorde t ex Riksbanken mer självständig, satt upp mål och strategier för årliga utgiftstak och detsamma för budgetsaldot. Vi anslöt oss även till EU, minskade subventioner till byggsektorn, den offentliga sektorn öppnades upp för konkurrens, lönebildningen blev mer anpassad efter verkligenheten och så vidare. Allt det här bidrog till ett ökat omvandlingstryck i ekonomin som långsiktigt har stärkt Sveriges konkurrenskraft. Att Sveriges krona dessutom depricerades bidrog som Eriksson säger till ett valutadopat Sverige. Men för han låter det som att det var någonting negativt med en svag valuta när det gick så dåligt för Sverige. Så var inte fallet eftersom politikerna samtidigt drev en politik som kraftigt effektiviserade vår ekonomi. Fortsätter Sveriges idag starka ekonomi att förbättras och utvecklas kommer vi belönas av marknaden med en långsiktigt stark valuta, vilket innebär att ekonomin i Sverige kyls av och att omvandlingstrycket och den internationella konkurrensen ökar när exportföretagen i Sverige utsätts för ett ökat kostnadstryck.
Enligt mig finns det mycket kvar att göra, men den politik som bedrevs med Göran Persson i spetsen var trots allt vändningen på en mycket knackig och ohållbar utveckling under främst 70- och 80-talet. Tack för kommentaren Gabril Eriksson, den väcker en viktig diskussion enligt mig. Problemet är att kommentaren liknar dagens rödgröna-trams-politik som inte riktigt grundar sig i dagens ekonomiska verklighet eller dess fullständiga funktionssätt.
Jag ska ge ett kort svar på en del av MrPink:s kommentar. Även om Greklands problem kan tyckas hopplösa och många är beredda att kasta in handuken och överge de, så är det troligtvis helt fel väg att gå långsiktigt. Om MrPink tror som jag, att en ökad globalisering och ett ökat ekonomisk samförstånd och samarbete länder emellan är en del av lösningen till världens nuvarande och framtida problem så är det helt fel att inte diskutera Grekland och lämna de i sticket. Grekland har missköt sig, det ska givetvis straffa sig, vilket det redan gör – speciellt socialt, men vi ska inte räcka dem fingret! Vi ska snarare räcka ut en hand och ge de en ärlig möjlighet att rätta till sina problem. Jag tror att det här tanksättet snarare hjälper än stjälper och kan hjälpa till att bygga upp nya solida ekonomier som passeras på sunda ekonomiska principer. Det här resonemanget gäller även många andra länder, dock i en mindre omfattning.
 |
| 100 drachma (© beastcoins.com) |
Bör Grekland ställa in betalningarna (default), lämna EMU-området och återinföra sin tidigare valuta drachme?
När jag först började fundera på ovanstående fråga var svaret ganska givet; Ja Grekland ska lämna valutaunionen. Med tiden har jag dock blivit mer och mer tveksam och idag väljer jag faktiskt att svara nej på samma fråga. Jag ska försöka förklara varför.
Jag bedömer att jag i grunden tror på en marknadsekonomi med starka kapitalistiska inslag, som dock styrs av politiker som sätter upp effektiva regler och riktlinjer för marknaden samt effektivt reglerar/förändrar marknaden när den inte självreglerar sig själv på ett bra sätt. Nu går det att diskutera vad t ex effektiva regler innebär. Faktum är dock att regelförändringar, alltså beslut, alltid kostar! Uppstår ingen kostnad, så finns det alltid en alternativkostnad. Det är viktigt att tänka i dessa banor, för den bästa långsiktiga lösningen för Grekland är att komma ut ur krisen – lite förenklat – med så ”låga kostnader” som möjligt.
För en månad sedan tyckte jag att Grekland borde göra en kontrollerad default och återgå till sin tidigare valuta. Givetvis i nära samråd och med hjälp av bland annat EU och IMF. På det sättet skulle de vanliga sunda kapitalistiska krafter få ha sin gång:
• Grekland skulle alltså gå i konkurs. En snabb och brutal reningsprocess skulle inledas. Konkursen skulle kunna liknas med när ett större företag går i konkurs. Jämför vi med t ex Lehman Brothers konkurs, så hade Lehman mer tillgångar och skulder än vad Grekland bedöms ha nu, vilket kanske säger mer om Lehmans storlek, än om Greklands litenhet.
• Greklands tillångar skulle användas för att betala av skulder så gott det går. Övriga skulder skulle delvis och till Greklands fördel skrivas av, enligt en del ekonomer upp till 30 procent. Men mer troligt så skulle en stor del av skulderna regleras i stora ackorduppgörelser.
• Drachmen skulle rasa i värde. En mycket kraftig depreciering av valutan skulle ske, upp till 30 procent, enligt en ny rapport från IMF. Landets konkurrenskraft skulle öka, men samtidigt skulle landets invånare bli fattigare och omvandlingstrycket på ekonomin och företagen skulle minska. Därför skulle det fortfarande vara viktigt för Grekland att reformera stora delar av samhället som uppenbarligen inte har fungerat ekonomisk under de senaste decennierna (se tidigare resonemang).
Vid en depreciering skulle också fördelningen av förlusterna bli de mest rättvisa enligt min uppfattning. Genom att de som gett Grekland dessa stora lån får ta ett reellt ansvar – ofta en kreditförlust. Dessa kreditgivare har uppenbarligen inte gjort de bästa riskkalkylerna och bör därför effektivt rensas ut ur systemet. Det gör de inte med nedanstående alternativ.
Alternativt är en intern devalvering. Här är fördelarna inte många enligt sund ekonomisk teori. En intern devalvering innebär bland annat att landet genomför kraftiga budgetnedskärningar, kraftiga lönesänkningar och höjer skatterna rejält. Vid ett perfekt utförande som endast är möjligt i teorin (enligt mig) kan landet komma ut på andra sidan med samma goda resultat som med tidigare nämnd metod. Den enskilt största anledningen är att det förstnämnda tillvägagångssättet helt enkelt är mycket effektivare. Där sköter marknaden relativt mycket av rekonstruktionsprocessen själv. Marknaden anpassar t ex valutan till en lämplig nivå. Vid en intern devalvering måste politiker och tjänstemän istället själva räkna ut hur mycket lönerna behöver sänkas och så vidare.
Om vi antar att beräkningarna av de nödvändiga lönesänkningarna utförs korrekt, så blir processen hur som helt mer utdragen, och tid är pengar – eller hur? Det här är bara ett av många problem med en intern devalvering. Politiker verkar enkelt falla för en intern devalvering, troligtvis på grund av att kostnaderna till en början kan se ut att bli längre. Bevisligen är det svårt att lyckas med en intern devalvering. Det är i princip endast Hongkong i början av 2000-talet som har lyckats med bedriften.
Slutligen, om ett land trots allt lyckas genomföra en intern devalvering med samma ekonomiska resultat så återstår det sociala lidandet som blir större. Eftersom processen tar längre tid så får landets invånare vänta längre på en nystart. En bra liknelse kan göras med ett plåster som ska tas bort. De absolut flesta tycker att det är bättre att snabbt riva loss plåstret, än att sakta ta bort det – processen blir då mer långsam/plågsam.
Okej, men hur i hela friden kan jag då förespråka just en intern devalvering när kostnaderna enligt teorin uppenbarligen blir större? Svaret ligger i ett antal praktiska omständigheter som har smugit sig in i EMU-samarbetet under dess utveckling. Dessa omständigheter bedömer jag som så pass stora och osäkra att kostnaden för ett utträde ur valutaunionen kan bli större inte bara för
Grekland, utan för hela världen. Problemet är självförvållat av speciellt europeiska politiker som inte insett eller helt enkelt har blundat för att EMU-projektet inte på långa vägar har varit färdigbyggt. Nyckelproblemen är följande:
• Det finns ingen utarbetat strategi för hur själva utträdesprocessen skulle se ut. Vid nyår så trodde jag att det fanns en sådan strategi – men så var tyvärr inte fallet. Genomsnittspolitikern har trott att scenario som är verklighet idag aldrig skulle inträffa, att något land skulle behöva lämna EMU på grund av statsbankrutt. Jag vill inte klandra politikerna att de primärt bedömde sannolikheten som mycket låg – det gjorde jag också. Utan jag vill starkt kritisera att ingen som helst strategi fanns på plats. Även om sannolikheten är mycket låg så måste en strategi finnas där - utifall att!
Jag utvecklade en strategimodell före Lehman Brothers kollapsen som skulle hantera en börskrasch där aktieportföljen skulle falla med 20, 30, 40 eller till och med 50 procent under en tidsperiod på 1 – 90 dagar. I utgångsläget bedömde jag dock sannolikheten för ett worst-case-scenario som minimal, den minimala sannolikheten slog dock in och jag fick stor nytta av worst-case-strategin.
För speciellt Grekland och EMU innebär avsaknaden av en strategi en stor osäkerhet som är svår att föreställa sig. Att arbeta fram en strategi/modell för en utträdesprocess tar med stor sannolikhet lång tid och i nuläget verkar det till och med vara juridiskt omöjligt för Grekland att lämna EMU.
I praktiken innebär det här svåröverskådliga kostnader för speciellt Grekland och EMU så länge det inte finns en transparent strategimodell för hur utträdet skulle se ut. De finansiella marknaderna skulle troligen löpa amok när aktörerna inte riktigt vet vad som gäller längre. Se bara på marknadsreaktionerna efter att Tyskland förbjöd naked-short-selling.
• Idag är EMU-länderna och då framförallt PIIGS-länderna och dessa länders banker så kontaminerade med varandras höga skulder att den finansiella systemrisken är mycket hög och dessutom svåröverskådlig (dålig transparens). Det här innebär att om ett systemviktigt företag eller ett land (ett företag eller ett land som är tillräckligt mycket skulder) ställer in sina betalar så kommer skulder och tillgångar frysa inne och fler länder och banker riskerar snabbt att falla samman. Jag bedömer att detta scenario kommer bli verklighet om Grekland ställer in sina betalningar och lämnar EMU, speciellt när det inte finns någon genomtänkt strategi. Då kommer troligen hela världen åter hamna i en recession och då hjälper det föga att Grekland har genomfört den enligt teorin riktiga strategin.
Jag förespråkar alltså en intern devalvering, men notera att motsatsen hade gällt om Grekland inte hade varit ett systemviktigt land och om EMU hade haft en fungerande strategimodell för ett utträde på plats! Greklands problem är tyvärr så allvarliga att jag innerligt hoppas att EU- och speciellt EMU-länderna och även bankerna i Europa får någorlunda ordning och tranparens på sina finanser inom låt oss säga 2-3 år så Grekland kan återinföra sin kära drachmen. Det är nog den enda långsiktiga lösningen – tyvärr.
Det finns fler problem, men de får lov att ta plats i en annan blogg. Jag ska avrunda bloggen med en liknelse som är tänkt att belysa ovanstående EMU-Grekland-problematik:
EMU är patienten. Grekland är en elakartad cancer (en del av EMU). Cancern kan botas men det krävs drastiska åtgärder – operation (utträde ur EMU). Problemet är bara att cancern upptäcktes väldigt sent. Patienten ville först inte operera och fick därför mediciner (belåning) som läkarna (mest politiker & tjänstemän) inbillade sig kanske ändå skulle hjälpa långsiktigt.
Cancern växte dock. Medicindosen ökade. Patienten och läkarna trodde dock fortfarande att cancern skulle lugna ner sig, men så blev inte fallet. Cancern började istället visa på spridningstendenser (andra länder inom EMU hade lite av samma smitta – hög belåning)! Då klev chefsöverläkaren (marknaden – hög ränta) in och sade:
- Inleder ni inte en operation inom en snar framtid så dör patienten.
 |
© hodja.files.wordpress.com |
Kirurgerna (IMF) ska nu tillsammans med läkarna inledda en operation, men märker till sin förtvivlan att patienten har drabbats av ett virus (bl.a. svag ekonomi, speciellt inom EMU) som tillfälligt försvagar patienten och försvårar och troligen omöjliggör en operation. Läkarna, kirurgerna och givetvis patienten själv vill inte ta den onödiga risken att dö vid en operation. Patienten måste nu ta ännu mycket mer medicin tills viruset har botats…
Fortsättning följer?
Liknelsen blir givetvis en förenkling men säger ändå någonting om dagens situation.
Jag ska försöka korta ner bloggarna i framtiden, för visst blev speciellt den här lite väl lång? Kommentera gärna det och övrigt innehåll i kommentarsfältet nedan.
Syns på måndag, då återvänder jag nog till affärsmodellen DBM
Hälsningar,
Mikael
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar